En kväll någon gång, någon annan stans
Den där kvällen. Den som var som alla andra. Ruset som gjorde varje kväll speciell, människorna som varje kväll fick mig att känna glädje. Värmen som omfamnade varje del av min kropp, händerna som talade ett eget språk. Kvällen skiljde sig inte. Från resten. Inte om man ser det från andras synvinkel. Men från min, skiljde den sig. Från resten.
Av en anledning, jag inte kan förklara, minns jag den kvällen bäst av alla underbara, fantastiska upplevelser. Jag minns känslan, jag minns händerna, rösterna. Jag minns att inte veta om det var rätt eller fel, om upp eller ner. Jag minns det skyddande nät som, den kvällen, omfamnade mig i långa kyssar. Jag vet inte varför jag hela tiden, ofta, återkommer till just denna kväll. Jag vet inte varför denna kväll satt sig som ett minne på min näthinna. Ett minne, likt så många andra, men ändå så olikt. Jag vet inte varför jag anser det olikt, varför min näthinna placerar det i ett speciellt fack. Kanske vill jag inte ta reda på det heller. Kanske vill jag bara ha det som ett minne, just så fint som det faktiskt är. Jag kan inte ens bestämma det datum som ägde denna kväll, jag kan bara förklara för mitt förvirrade sinne, att denna kväll på något sätt lyckats krypa lite längre in än alla andra. Vad säger du, det innersta? Ska vi skapa ett nytt minne i sommar, en ny kväll som får krypa lite längre in än alla andra? Kanske ett ännu mer betydelsefullt ett? Det får tiden utvisa, men nog skulle det vara väldigt trevligt. Ett nytt.
"Länge leve längesen som jag minns det var det lätt även när jag trillade omkull"
- ord som känns så rätt just nu. Ord som prickar in precis vad mina tankar vill förmedla.
01052011
-Är du fortfarande kär?
- Ja. Eller va, nej.
nu gör hon sådär igen... skriver
Ibland är livet lite jobbigare. Inte på alla plan, men på vissa.
Ibland har tårarna lättare att rulla nedför kinderna. Inte på alla plan, men på vissa.
Ibland hoppas jag på en annan verklighet. Inte på alla plan ..... men på vissa.
Jag önskar jag var stark nog. Att stå upp för mig själv. Säga det jag dagligen tänker, få orden att bilda meningar. Men vad skulle det tjäna till? Var skulle mina meningar hamna? Hos vem skulle de bo? Hur skulle de användas?
Jag tänker mer än jag pratar. Jag lyssnar på tystnaden, hör vad den har att säga. Förlora verkligheten för en stund är min favoritsyssla. Jag säger inte att jag är annorlunda, att jag tolkar världen som ingen annan. Jag säger inte att jag är olycklig, tror på en bättre framtid eller missunnar det som kommer i min väg. Men jag drömmer. Drömmer mig bort, när som helst, hur som helst.
Och jag gillar det. Jag gillar att endast lyssna till mina egna andetag, ibland även mina egna ord. Jag är ingen ensamvarg, har aldrig varit och kommer aldrig vara. Jag är ingen enstöring som avkyr sällskap, jag älskar sällskap. Men för att jag ska kunna uppskatta det, behöver jag mina stunder för mig själv. Där det endast är jag som betyder, pratar och tyst suckar.
Men jag letar fortfarande efter den person, som jag aldrig vill komma ifrån. Den person som med sin närvaro, ändå tillåter att jag endast är mitt eget sällskap. Den person, som klarar av mina egenheter och mitt sätt att vara. Se ... jag bildade meningar. Vem kunde tänka sig det.
Jag vill
Jag vill ta studenten. Jag vill ha ljusa kvällar, ljumma nätter och barfota fötter som går i gräset med skorna i handen. Jag vill ha sand mellan tårna, salt i håret och sololja på benen. Jag vill dricka öl på en uteservering, äta lunch i en park och festa tills det är dags att gå hem i soluppgången. Jag vill se in i fina ögon, känna värme och glädje. Jag vill ha sommar.
Jag vill också sitta på en grekisk taverna, torka svetten ur pannan och svalka mig med ett glas vatten. Jag vill beställa in grekisk mat, samtidigt som skrattet bubblar upp. Jag vill besöka snabbköpet, handla inför kvällen, och veta att denna kommer bli exakt lika grym som kvällen innan, och kvällarna innan det. Jag vill känna rytmen i kroppen, basen i golvet och händer som fattar varandra. Jag vill le till mina närmaste, ett leende som betyder "vilken bra kväll, nu kör vi". Jag vill prata med okända turister, som är där för samma anledning som jag. Jag vill knyta kontakter och band, om än bara för en kväll. Jag vill känna ruset, glädjen och värmen som hela tiden gör sig påmind. Jag vill återuppleva resan som hittils varit den bästa i mitt liv.
Lärdom
Det finns inget värre än att vara besviken. Speciellt när det är någonting man faktiskt trodde på. Det finns inget värre än att känna sig dum.
vad är mitt problem?
Det är svårt att känna att man inte räcker till. Att man inte duger som man är, tio kilo upp eller ner, håret lockigt eller rakt, rent eller smutsigt. Att ingen skulle sakna en om man plötsligt inte fanns kvar. Att ingen skulle bemöda sig att resa fem timmar norrut om man åkt akut till Sveriges bästa mottagning för den sjukdom som sakta men säkert smugit sig på. Det är svårt att känna sig hopplös. oälskad. osynlig.
Jag vet hur det känns att ligga i sängen, vakna på morgonen och veta att världen är exakt densamma, oavsett om jag stiger upp eller inte. Jag vet hur det känns att kolla sig själv i spegeln, göra allt för att förbättra det där sorgliga håret och finnarna som tycks visa sig så fort huvudet känns tungt. Jag vet hur det känns att sitta i soffan, veta att allt annat är viktigare, men för en själv är ingenting viktigt. Inte just då.
Jag vet hur det känns att tvivla på det enda som alltid varit säkert. På den saken som alltid varit livremmen som dragit upp ett trasigt sinne. När inte ens den känns säker, då finns det ingenting som räddar. Ingenting som kan ta emot, klappa en på axeln och säga "det löser sig". Då är man själv. Och vill man höra de tre orden, får man säga dem själv. Men om man inte kan säga "det löser sig". Vad räddar en då?
Under skinnet
Jag pratar alltid för mig själv. Det går inte en dag utan att jag säger saker som "jaha, vad gör vi nu då?" eller "såååja". Till och med på morgonen när jag vaknar och ska kliva upp ur sängen kan jag utbrista "gud vad kallt det var" eller "åh jag orkar inte". Vanliga människor tänker detta, men jag säger det. Som om jag pratar med den som ligger bredvid mig i sängen, eller sitter i soffan medan jag sitter i fåtöljen. Problemet är bara att jag är ensam. Men ändå pratar jag som om jag inte var det. Kanske är det min ofödde tvilling som någonstans finns med mig? För jag tror ändå att alla som i gruden är tvillingar, förblir det. Oavsett om denne föds eller lever. Krångligt att förklara min tankegång, men ibland slår det mig. Kanske pratar jag med min tvilling, bara för att jag i grunden ändå är född till att ha ett syskon, som fyller år på samma dag som jag.
Jag funderar ofta på hur det varit med ett till barn i familjen. Min barndom hade säkerligen varit helt annorlunda, jag hade antagligen bott på ett helt annat ställe och min personlighet skulle avvika kraftigt mot vad som är nu. Men hur mycket egentligen? Skulle detta syskon vara en tjej eller en kille? Blond eller brunett? Lång eller kort? Hur skulle det se ut, med en person, lik mig, fast motsatt kön? Jag kan inte tänka mig det. Än mindre av samma kön. Folk med syskon är vana vid att vara lika varandra. Jag har aldrig varit lik någon. Jag har aldrig bråkat om tv-kontrollen eller datortimmarna på vardagskvällarna. Och jag saknar det. Det var menat för oss att vara två. Tvillingar. Jag är och kommer alltid vara tvilling, inte ensam, utan tillsammans med någon som antagligen varit en kille. Som isåfall hetat Mikael. Veronica och Mikael. Micke. Vero och Micke. Dålig kombo. Bra att jag ploppade ut ensam. Bara Veronica klingar bättre.
Plötsligt är man i gråzonen
Jag har sådan lust att strunta i allt. Bara lägga ner. Men den viljan jag kände i augusti att satsa, finns ändå där. Trots att jag gjort allt annat än det fram tills nu. Nästa vecka jag jag boka möte med varenda lärare, de ska tala om för mig var jag ligger och hur jag ska göra för att nå mitt mål. Jag ska ha prickfri närvaro och komma i tid varje morgon. Jag ska stå där, den 9 juni, och känna att jag iallafall kämpade mot slutet. Att jag inte gav upp. För jag hatar att ge upp. När jag vet att jag kan. Och jag vill. Jag vill egentligen nå mina mål hela tiden. Jag vet ju hur det känns att vara nöjd. Stolt. Men ändå har jag försummat det som är min nyckel till utbildning. Det som är min väg till framgång. Jag sumpade gymnasiet. Så kommer jag tänka. Jag slappade och fick medelbetyg. Jag hade kunnat få högsta betyg i allt. Om jag bara velat. Och orkat. Jag är så sjukt besviken på mig själv. Får magont bara jag tänker och läser detta nu. Får ångest då jag tänker på allt jag kunnat göra bättre. Jag ska bättra mig. Trots en tuff vår med skivor och kommande student, ska jag ta tag i mig själv. Jag gillar trots allt när det är press. Jag gillar trots allt när allt sker samtidigt. Jag gillar trots allt när jag får känna min vuxen. Men är jag redo att känna mig vuxen?
Ett år emellan
Mars 2010. Ett år sedan. Det hände mycket i mars jag vill minnas. Vissa minnen finns bevarade i foton, ögonblick som fastnat. Andra lever vidare inuti. Men alla finns där. Jag var en helt annan Veronica. En Veronica som desperat sökte efter vem hon var, en Veronica som var osäker och helt plötsligt upptäckte livets problem. Veronica idag? Hon är mer säker på vem hon är, inte fullt ut, det kan man nog aldrig vara, men den grad av osäkerhet som fanns förut hör till det förflutna. De problem som plötsligt kom till hennes kännedom har följt med henne och gjort 2010 till de revolutionerande år som det faktiskt var. Imorgon vaknar jag med vetskapen om att jag inte är kvar i det som var förut, att utvecklingen av arten Veronica anna elisabeth har gått framåt med positiv utång och att denna fortsätter att utvecklas. Än är inte hopper över. Det har bara börjat!
Det skriva ordet
Jag säger det igen. Något som kan göra mig förundrad i timmar och vilja ha mer, är det skriva ordet. När någon frågar mig vad jag planerar att syssla med i framtiden svarar jag direkt journalistik. Men det finns så mycket mer. Kommunikation. Hur man kan påverka genom ord och bild är någonting som fascinerar mig. Det skrivna ordet. Jag älskar klangen och innebörden. Min dröm? Att få jobba med kommunikation gällande just... ja precis... det skrivna ordet. Och för er som inte riktigt förstår mitt, inte helt lätta språk, är min dröm att få jobba på en tidningsredaktion och nå ut till de som är villiga att ta in mitt mästerverk. Att få kombinera andra intresseområden är såklart ett plus, men dagstidning skulle, även det, vara helt underbart. En lokaltidning som fokuserar på den målgrupp i området känns som en bra början. Få skriva och jobba med ens egna kvarter, för människorna runt knuten. Allra helst vill jag jobba med detta i sommar. Göra research, skriva reportage, artiklar, intervjuva, layouta, redigera. Jag vill göra allt. Jag vill vara en tillgång på en redaktion som uppskattar mitt arbete. Men. Det är svårt att få in en fot. Utan kontakter och utbildning. Just därför lockar JMK mer än någonsin just nu. Att snabbt skaffa en utbildning och kanske, kanske, få andas mitt intresse dag ut och dag in. Jag skriver gärna för läsande ögon, intresserade ögon och snabba hjärnor. Men att skriva för ingenting, att skriva och skriva, men aldrig bli läst. Nej det känns meningslöst. Som nu. Jag drömmer ofta om att ha en stor blogg. Inte för att jag ska kunna visa upp vad jag bär eller äter till frukost, utan för att visa upp mig. Visa världen vad jag brinner för och hur vackra ord kan vara om de binds ihop rätt. Jag fortsätter drömma, för tyvärr är mediakretsen otroligt hårt dragen just nu, och det är omöjligt att synas utan stödhjul.
