veronicaannaelisabeth

Jag har sådan lust att strunta i allt. Bara lägga ner. Men den viljan jag kände i augusti att satsa, finns ändå där. Trots att jag gjort allt annat än det fram tills nu. Nästa vecka jag jag boka möte med varenda lärare, de ska tala om för mig var jag ligger och hur jag ska göra för att nå mitt mål. Jag ska ha prickfri närvaro och komma i tid varje morgon. Jag ska stå där, den 9 juni, och känna att jag iallafall kämpade mot slutet. Att jag inte gav upp. För jag hatar att ge upp. När jag vet att jag kan. Och jag vill. Jag vill egentligen nå mina mål hela tiden. Jag vet ju hur det känns att vara nöjd. Stolt. Men ändå har jag försummat det som är min nyckel till utbildning. Det som är min väg till framgång. Jag sumpade gymnasiet. Så kommer jag tänka. Jag slappade och fick medelbetyg. Jag hade kunnat få högsta betyg i allt. Om jag bara velat. Och orkat. Jag är så sjukt besviken på mig själv. Får magont bara jag tänker och läser detta nu. Får ångest då jag tänker på allt jag kunnat göra bättre. Jag ska bättra mig. Trots en tuff vår med skivor och kommande student, ska jag ta tag i mig själv. Jag gillar trots allt när det är press. Jag gillar trots allt när allt sker samtidigt. Jag gillar trots allt när jag får känna min vuxen. Men är jag redo att känna mig vuxen?