veronicaannaelisabeth

Den där kvällen. Den som var som alla andra. Ruset som gjorde varje kväll speciell, människorna som varje kväll fick mig att känna glädje. Värmen som omfamnade varje del av min kropp, händerna som talade ett eget språk. Kvällen skiljde sig inte. Från resten. Inte om man ser det från andras synvinkel. Men från min, skiljde den sig. Från resten.

Av en anledning, jag inte kan förklara, minns jag den kvällen bäst av alla underbara, fantastiska upplevelser. Jag minns känslan, jag minns händerna, rösterna. Jag minns att inte veta om det var rätt eller fel, om upp eller ner. Jag minns det skyddande nät som, den kvällen, omfamnade mig i långa kyssar. Jag vet inte varför jag hela tiden, ofta, återkommer till just denna kväll. Jag vet inte varför denna kväll satt sig som ett minne på min näthinna. Ett minne, likt så många andra, men ändå så olikt. Jag vet inte varför jag anser det olikt, varför min näthinna placerar det i ett speciellt fack. Kanske vill jag inte ta reda på det heller. Kanske vill jag bara ha det som ett minne, just så fint som det faktiskt är. Jag kan inte ens bestämma det datum som ägde denna kväll, jag kan bara förklara för mitt förvirrade sinne, att denna kväll på något sätt lyckats krypa lite längre in än alla andra. Vad säger du, det innersta? Ska vi skapa ett nytt minne i sommar, en ny kväll som får krypa lite längre in än alla andra? Kanske ett ännu mer betydelsefullt ett? Det får tiden utvisa, men nog skulle det vara väldigt trevligt. Ett nytt.

"Länge leve längesen
som jag minns det var det lätt
även när jag trillade omkull" 

- ord som känns så rätt just nu. Ord som prickar in precis vad mina tankar vill förmedla.