vad är mitt problem?
Det är svårt att känna att man inte räcker till. Att man inte duger som man är, tio kilo upp eller ner, håret lockigt eller rakt, rent eller smutsigt. Att ingen skulle sakna en om man plötsligt inte fanns kvar. Att ingen skulle bemöda sig att resa fem timmar norrut om man åkt akut till Sveriges bästa mottagning för den sjukdom som sakta men säkert smugit sig på. Det är svårt att känna sig hopplös. oälskad. osynlig.
Jag vet hur det känns att ligga i sängen, vakna på morgonen och veta att världen är exakt densamma, oavsett om jag stiger upp eller inte. Jag vet hur det känns att kolla sig själv i spegeln, göra allt för att förbättra det där sorgliga håret och finnarna som tycks visa sig så fort huvudet känns tungt. Jag vet hur det känns att sitta i soffan, veta att allt annat är viktigare, men för en själv är ingenting viktigt. Inte just då.
Jag vet hur det känns att tvivla på det enda som alltid varit säkert. På den saken som alltid varit livremmen som dragit upp ett trasigt sinne. När inte ens den känns säker, då finns det ingenting som räddar. Ingenting som kan ta emot, klappa en på axeln och säga "det löser sig". Då är man själv. Och vill man höra de tre orden, får man säga dem själv. Men om man inte kan säga "det löser sig". Vad räddar en då?
Kommentarer
Trackback
