Under skinnet
Jag pratar alltid för mig själv. Det går inte en dag utan att jag säger saker som "jaha, vad gör vi nu då?" eller "såååja". Till och med på morgonen när jag vaknar och ska kliva upp ur sängen kan jag utbrista "gud vad kallt det var" eller "åh jag orkar inte". Vanliga människor tänker detta, men jag säger det. Som om jag pratar med den som ligger bredvid mig i sängen, eller sitter i soffan medan jag sitter i fåtöljen. Problemet är bara att jag är ensam. Men ändå pratar jag som om jag inte var det. Kanske är det min ofödde tvilling som någonstans finns med mig? För jag tror ändå att alla som i gruden är tvillingar, förblir det. Oavsett om denne föds eller lever. Krångligt att förklara min tankegång, men ibland slår det mig. Kanske pratar jag med min tvilling, bara för att jag i grunden ändå är född till att ha ett syskon, som fyller år på samma dag som jag.
Jag funderar ofta på hur det varit med ett till barn i familjen. Min barndom hade säkerligen varit helt annorlunda, jag hade antagligen bott på ett helt annat ställe och min personlighet skulle avvika kraftigt mot vad som är nu. Men hur mycket egentligen? Skulle detta syskon vara en tjej eller en kille? Blond eller brunett? Lång eller kort? Hur skulle det se ut, med en person, lik mig, fast motsatt kön? Jag kan inte tänka mig det. Än mindre av samma kön. Folk med syskon är vana vid att vara lika varandra. Jag har aldrig varit lik någon. Jag har aldrig bråkat om tv-kontrollen eller datortimmarna på vardagskvällarna. Och jag saknar det. Det var menat för oss att vara två. Tvillingar. Jag är och kommer alltid vara tvilling, inte ensam, utan tillsammans med någon som antagligen varit en kille. Som isåfall hetat Mikael. Veronica och Mikael. Micke. Vero och Micke. Dålig kombo. Bra att jag ploppade ut ensam. Bara Veronica klingar bättre.
Kommentarer
Trackback
