veronicaannaelisabeth

Jag önskar jag var stark nog. Att stå upp för mig själv. Säga det jag dagligen tänker, få orden att bilda meningar. Men vad skulle det tjäna till? Var skulle mina meningar hamna? Hos vem skulle de bo? Hur skulle de användas?

Jag tänker mer än jag pratar. Jag lyssnar på tystnaden, hör vad den har att säga. Förlora verkligheten för en stund är min favoritsyssla. Jag säger inte att jag är annorlunda, att jag tolkar världen som ingen annan. Jag säger inte att jag är olycklig, tror på en bättre framtid eller missunnar det som kommer i min väg. Men jag drömmer. Drömmer mig bort, när som helst, hur som helst.

Och jag gillar det. Jag gillar att endast lyssna till mina egna andetag, ibland även mina egna ord. Jag är ingen ensamvarg, har aldrig varit och kommer aldrig vara. Jag är ingen enstöring som avkyr sällskap, jag älskar sällskap. Men för att jag ska kunna uppskatta det, behöver jag mina stunder för mig själv. Där det endast är jag som betyder, pratar och tyst suckar.

Men jag letar fortfarande efter den person, som jag aldrig vill komma ifrån. Den person som med sin närvaro, ändå tillåter att jag endast är mitt eget sällskap. Den person, som klarar av mina egenheter och mitt sätt att vara. Se ...  jag bildade meningar. Vem kunde tänka sig det.