veronicaannaelisabeth

...Som en fortsättning på förra inlägget. Det är kul att hitta gamla bilder som tar fram minnen man glömt bort. Som balen i årsurs nio. Samtidigt som jag hade en väldigt bra kväll, minns jag känslan och glädjen över att lämna högstadiet bakom mig. Få komma in till stan, börja på ny kula och möta personer som, förhoppningsvis, var som jag. Jag minns lyckan av att gå ut på skolavslutningen, veta att detta är sista gången jag går i dessa lokaler. Leendet på bilden är äkta. Absolut. Men kanske av andra anledningar än man först skulle tro. Lite samma sak är det nu. 9 juni tar jag mitt första steg ut i världen. Jag avslutar en era i mitt liv, som jag aldrig kommer få göra om. Samma känslor nu, som då. Vad kunde jag gjort annorlunda? Hur kunde det blivit? Men skillnaden idag är att jag ändå är nöjd med hur allt blev. Jag är nöjd med var jag hamnade och vilka jag träffat. Jag är nöjd med hur jag växt som människa och blivit, till skillnad mot vad 15-åriga Veronica på bilden var. Hon var inte alls nöjd med hur hon blivit. Hon var inte alls nöjd med hur vardagen såg ut. Samma procedur. Avsluta någonting välbekant och kasta sig ut i någonting obekant. Skillnaden nu är att jag, lämnar med ett leende på läpparna, som talar om en bra tid. Som berättar om en tid jag kan minnas. En tid jag förut drömde om, som sedan blev verklighet.